Kapitel 5
Att undvika fatalism
Guds allsmäktiga ed
När israeliterna trodde på den onda rapporten från de tio spejarna och vägrade gå in i löfteslandet, skapade det en situation där Gud tydligt gjorde gällande sin allmakt. Gud hotade att förkasta detta folk och använda Mose familj för att utföra sin vilja (4 Mos 14:12). Mose bad för Israel i 4 Mos 14:15-16:
Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: 'Därför att HERREN inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.'
Frågan gällde Guds allmakt. Sett från människans synvinkel – det vill säga Israels val att förbli i öknen – var då Gud oförmögen att föra dem in i löfteslandet? Alla vet att Gud hade makten att tvinga dem att efterkomma hans befallning, men frågan gällde om det var lämpligt att göra så.
Var Gud verkligen så begränsad av människans vilja att hans allmakt reducerades eller begränsades av människans auktoritet? Nej, Guds allmakt reduceras eller hindras aldrig någonsin. Faktum är att Gud själv framkallar opposition för att senarelägga fullbordandet av sin vilja tills den rätta tiden är inne. Det låg i Guds plan att Israel skulle gå in i löfteslandet efter att ha tillbringat 40 år i öknen – och därför skedde det också så.
Om vi går tillbaka till diskussionen mellan Gud och Mose i 4 Mos 14 ser vi att Mose förde fram tanken på att hedningarna skulle säga att Gud var oförmögen att fullfölja sina avsikter, om han inte kunde föra Israel in i löfteslandet. Guds kraftfulla och överväldigande svar till Mose finner vi i verserna 20 och 21:
Då sade HERREN: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. Men så sant jag lever och så sant HERRENS härlighet uppfyller hela jorden...
Då sade HERREN: ”Jag vill tillgiva dem efter din bön. Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bli full av HERRENS härlighet... (1917 års övers)
Frasen ”så sant jag lever” är en ed som Gud svor på sitt eget liv. Gud svär inte eder lättsinnigt. Allt som Gud säger kommer att gå i fullbordan, för Gud kan inte ljuga. Men när han svär en ed beror det på att saken är så viktig att den förtjänar speciell betoning. Det enda ord som är ännu viktigare för Gud är ett förbund.
Gud ska fylla inte bara Israel med sin härlighet, utan han svor att fylla hela jorden med sin härlighet. Gud var kapabel att inte endast föra in det lilla Israel i löfteslandet, utan också fullt kapabel att fylla hela jorden med sin härlighet. Det verkliga löfteslandet består inte av ett stycke fast egendom, utan av Herrens härlighet. Den förhärligade kroppen är det verkliga löfteslandet. Det är vad som förlorades i Adam och som återställs i Kristus. Israel var modellen som i liten skala skulle förebilda den ultimata planen att inkludera hela världen i denna härlighet.
Frågan gäller emellertid hur Gud kunde svära en sådan ed om hans allmakt kan begränsas av människans auktoritet? Eller, för att gå mer rakt på sak: Hur kunde Gud svära att fylla alla människor med sin härlighet, trots det faktum att bara få människor väljer att följa Jesus Kristus? Avgör inte människors val deras eviga öde? Kan inte människor förkasta Kristus? Är inte dessa evigt förlorade genom sitt eget beslut?
Vad det beträffar; hur kan varje knä böjas och varje tunga ge Kristus sin ed, som vi läser i Jes 45:23 och i Fil 2:10-11? Hur kan Jesus Kristus dra alla människor till sig genom sin död, som han säger i Joh 12:32? Upphöjer inte detta Guds allmakt över människans auktoritet att välja?
Det korta svaret är att människans auktoritet upphör där Guds allmakt börjar. Människan kan förskjuta Gud för en tid, men till slut ska Guds suveräna vilja gå i fullbordan. Människan kan förkasta Gud och bli dömd, men Guds dom ska korrigera hans köttsliga böjelser så att han i slutet alltigenom underordnar sig Jesus Kristus.
Människan har auktoritet över sitt eget ”land”, som Gud har gett honom till arvslott, men Gud behåller fortfarande sin allmakt över honom genom sin upphovsrätt. Gud har endast gett människan begränsad auktoritet. Människan kan inte sälja sig till djävulen, köttet eller synden för evigt. Det är bara möjligt inom tidens ramar. De bibliska lagar som denna sanning baseras på diskuteras i mitt häfte If God Could Save Everyone – Would He? (Om Gud kunde frälsa alla – skulle han göra det?)
Förebilden i Josefs liv
Låt oss också titta på Josef och hans bröder. Josefs bröder sålde honom med ont uppsåt som slav, och han togs till Egypten. Man skulle kunna säga att Juda, genom sin fria vilja, kom med förslaget att sälja Josef. De övriga bröderna utövade sedan sin fria vilja genom att gå med på förslaget. Den ende som inte verkade ha någon fri vilja i sammanhanget var Josef själv.
I Egypten blev Josef snart falskt anklagad och sedan kastad i fängelse av Potifar, som gjorde detta genom sin fria vilja. Till slut uttydde Josef faraos drömmar och upphöjdes till landets högsta ämbete under farao. Så småningom återförenades han med sin familj och bjöd in dem till att bosätta sig i Egyptens bästa område. Sjutton år senare dog deras far, och Josefs bröder blev rädda att Josef nu skulle hämnas på dem för att de behandlat honom så illa enligt deras fria vilja. 1 Mos 50:19-21 återger hans svar:
Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.
Josef förnam att händelserna hade ägt rum på två nivåer – genom människans utövande av sin auktoritet och genom Guds suveräna plan. Bröderna hade handlat i enlighet med sin vilja när de tänkte på sin idé att sälja Josef som slav vill Egypten. Josef kände förvisso sina bröders vilja på denna lägre nivå, och han såg att Gud hade verkat i deras hjärtan, dömt dem och korrigerat dem tills de hade vänt om från sin missgärning. Ändå var bröderna bara ansvariga så långt deras auktoritet sträckte sig.
Josef visade också klart att Gud var ytterst ansvarig för detta. Det innebär att Gud enligt sin suveräna vilja hade påverkat Josefs bröder att sälja honom till slavhandlare.[1] Ingen är ansvarig bortom sin nivå av auktoritet eller suveränitet. Om Gud var ytterst ansvarig för de handlingar som Josefs bröder gjorde sig skyldiga till, visar detta att Gud inte har avsagt sig någon del av sin allmakt.
Berättelsen om Josef är en bra illustration på hur Guds allmakt inte motsäger människans auktoritet. Bådadera är verkliga. Men vi måste förstå skillnaden mellan allmakt och auktoritet, och att auktoritet är begränsad makt. Här finns nyckeln till att förstå problemet.
Hur fri är Satans vilja?
En del protesterar mot detta utifrån grunden att Gud bara gör det goda, och djävulen gör allt det onda. Men så enkelt kommer man inte undan. Det är mer korrekt att säga att det onda som Gud gör alltid sker med ett gott syfte (ytterst sett), medan djävulen inte gör något för människans bästa. Det som djävulen gör kan verka gott i människors ögon till en tid. Till exempel kan någon ingå en pakt med djävulen för att få rikedom och berömmelse under sin livstid här och nu, i utbyte mot sin själs välbefinnande. Men det som temporärt är gott under några få år, ligger inte i någon människas slutliga intresse.
Å andra sidan kanske Gud för sina barn genom många prövningar och hjärtesorger för att göra dem ödmjuka och lära dem konsten att förlåta. Ofta känner sig Guds barn felbehandlade på grund av detta och kämpar i åratal utan att inse, att om de vill bli övervinnare behövs tillfällen att övervinna. De flesta får uppfattningen att djävulen gör dessa hemska saker mot dem, och så tillbringar de mycket tid med att kämpa mot djävulen. Några få, likt Josef, uppnår insikten att det i verkligheten är Gud som ligger bakom deras prövningar, och att han i allt detta verkar till deras bästa (Rom 8:28).
Förvisso spelar djävulen en roll i allt detta i egenskap av Guds tjänare. Job visar oss att Satan måste få Guds tillåtelse för att kunna agera. Om Gud använder djävulen för att plåga sina barn, måste vi förstå att djävulen inte förmår göra något utöver det som Gud tillåter. Djävulens vilja har inte mer makt över Guds vilja än vad människan har. En av mina vänner kallar honom mellanchefen. De som tillbringar sina liv med att bekämpa djävulen istället för att söka Gud bör förstå att om man vill ha något gjort så går man till den som är högst. Det är ingen mening att gå till mellanchefen.
Jobs bok visar oss att Satan är underställd Guds allmakt lika mycket som människan. Gud skildras som den som skryter över Job inför Satan. Satan kontrar med att Job är trogen Gud bara för att Gud är så god mot honom. Du förstår, det är lätt att tro på Gud (Jesus Kristus) när allt går väl. Men hur blir det när saker går fel? Satan trodde att Job då skulle förbanna Gud. I Job 1:12 läser vi:
HERREN sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från HERRENS ansikte.
Sedan läser vi om hur sabéerna anföll Jobs tjänare och dödade dem. Det är tydligt underförstått att Satan hade influerat sabéerna att göra detta, eftersom Gud tillät det. Och naturligtvis, lagens princip är att om någon ger sin tillåtelse åt någon annan att göra sådant, blir han själv ansvarig som medhjälpare till gärningen (2 Mos 22:5; Jak 4:17). Därför är berättelsen skriven så att den visar att Gud håller sig själv ansvarig för detta som betecknas som ”ont”.
Den sista lektionen som Job var tvungen att lära sig – och den gäller oss alla – var att vi inte bör vara så uppfyllda av stolthet att vi tror att vi kan tala om för Gud hur han ska sköta universum. När vi skyller Gud för att han gör (eller tillåter) dåliga saker att ske med oss, visar vi, att vi egentligen inte har fullständig tillit till Guds kärlek och rättvisa. Precis som var fallet med Job, vet vi normalt inte hur stor otro vi hyser i våra hjärtan förrän vi kommer under tryck. Det är lätt att säga ”jag tror på en kärleksfull Gud”. Det är svårare att göra det när Gud tar bort sin skyddande hand från oss och tillåter Satan att pröva vår tro.
Jobs bok gör klart för oss att Satan är bunden av Guds ord och lag. Om Guds vilja står över Satans vilja, bör vi finna bibliska bevis för att Gud tar på sig ansvaret för det onda som sker. Vi bör också finna bibliska bevis för att Gud håller sig själv ansvarig för allt han gör på sin nivå. Det är nämligen precis vad han gör.
Om vi ständigt skyller människor för all ondska i världen eller, om vi skyller på djävulen eller bådadera, kommer vi aldrig att förstå Gud och hans plan. Förvisso kommer alla människor att få stå till svars utifrån sin nivå, och det är därför som det finns en dom som väntar vid den stora vita tronen vid tidens slut, men Gud håller också sig själv ansvarig på högsta nivån, och av den andledningen har han vid ed bundit sig själv att fylla hela jorden med sin härlighet (4 Mos 14:21).
Gud kunde ha skapat världen utan möjlighet för någon att synda, och han hade inte behövt skapa Satan med förmågan att stå emot hans vilja. Men det gjorde han. Han skapade sin egen motståndare. Men han gav inte sin motståndare makt som ens ligger i närheten av hans egen makt. Det finns ingen Gud förutom honom (Jes 45:5). Alla andra ”gudar” är underordnade honom. De är underordnade hans allmakt, och det inkluderar Satan och människan.
Enligt hebreisk definition är en gud en som förmår betvinga en annan, en som har auktoritet över en annan. Det var orsaken till att även de hebreiska domarna kallades gudar (2 Mos 22:28). Det var för att de var personer som utövade auktoritet över andra.
Han har bundit sig genom en ed att ställa allting till rätta och att fylla allt med sin Ande. Det betyder inte att Gud är den ende som bär ansvar i världen. Han är ytterst ansvarig och mest ansvarig, men inte den ende med ansvar. Han är ansvarig för att han är allsmäktig och kunde ha hindrat allt han hade önskat hindra. Men människan är också ansvarig eftersom hon har givits ett mått av auktoritet. Allt ansvar för synd baseras på den grad av kunskap och auktoritet som man fått (Luk 14:47-48).
Genom sin tilldelade auktoritet kan människan senarelägga sin frälsning och missa både den första och den andra uppståndelsen (Upp 20:4-6, 12). Men den slutliga upprättelsen av skapelsen och alla människors frälsning är något som genom Guds suveräna vilja har förordnats oavsett människans vilja.
Om man skjuter upp sin frälsning betyder det helt enkelt att man kommer att dömas i ”eldsjön” tills man befrias då skapelsens jubelår inträder vid alltings fullbordan. Guds förordnande om jubelåret sätter en gräns för människans möjlighet att sätta sig i skuld eller slaveri under synden.
Guds vilja och Guds plan
Nya Testamentet använder två olika ord som översätts med vilja. De betyder inte riktigt samma sak, men eftersom översättarna inte har förstått skillnaden, har de dolt en viktig sanning i förståelsen av förhållandet mellan människans vilja och Guds allmakt.
Guds vilja är att vi inte syndar. Denna vilja uttrycks främst i lagen som säger ”du skall inte...” Det är Guds vilja att vi inte stjäl, mördar, begår äktenskapsbrott etc. Den bibelvers som bäst illustrerar hans vilja finner vi i Rom 2:17-18, där det står:
Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja [grek: thelema, vilja] och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen.
Vi ser här att man kan känna Guds vilja genom att ”bli instruerad av lagen”. De som bryter lagen går emot Guds vilja. Det grekiska ordet är thelema, och det dyker upp många gånger i Nya Testamentet.
Ett annat grekiskt ord som vanligen översätts vilja, är boulema. Paulus använder ordet i Rom 9 där han diskuterar fallet farao och hur Gud sade åt honom att låta hans folk utvandra, varefter han förhärdade faraos hjärta så att han inte lät dem utvandra. Vers 19 säger:
Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja [grek boulema, plan eller högre avsikt]?
Med andra ord, hur kan Gud hålla farao ansvarig för att han vägrade Israel att lämna Egypten, då Gud ju tog på sig ansvaret för att han förhärdade faraos hjärta? När allt kommer omkring – vem kan stå emot Guds boulema? Förvisso inte farao. Detta verkar skapa ett problem som handlar om gudomlig rättvisa. Men i verkligheten är det bara ett problem om Gud inte befriar farao till slut. Om Gud skulle hållit farao fullt ansvarig för att han stod emot Gud, utan sikte på någon lindring i domen, ja, då skulle Gud varit orättvis mot farao. Men så är inte fallet.
När Gud sade åt farao genom Mose ”Släpp mitt folk!” kungjorde han sin vilja. Farao kunde stå emot Guds vilja. Men när Gud förhärdade faraos hjärta så att han (för en tid) inte lät Israel utvandra, kunde farao inte stå emot Guds plan. Guds plan innefattade att farao skulle stå emot hans vilja tills den tionde plågan hade drabbat Egyptens förstfödda. Gud avslöjade sin plan för Mose i 2 Mos 7:2-5:
Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. Och egyptierna skall få erfara att jag är HERREN, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.”
Här lade Gud ut sin plan framför Mose så att han i förväg skulle veta vad Gud tänkte göra. Inget i ordalydelsen antyder att Gud endast visste i förväg vad farao tänkte göra och därför tog med detta i beräkningen. Utsagan ”jag skall förhärda faraos hjärta” ger inte rum för att lämna Gud utanför ekvationen. Så när Mose och Aron hade sin lilla dust med faraos trollkarlar förhärdade farao sitt hjärta som vi läste i 2 Mos 7:13-14.
Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som HERREN hade sagt. Därefter sade HERREN till Mose: ”Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket.
Frasen ”faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket” säger inget om problemets ursprung, men vi blir hänvisade till Herrens uppenbarade plan genom frasen ”alldeles som HERREN hade sagt”. Med andra ord får vi veta att faraos hjärta blev tillstängt för att Gud hade stängt det genom sin suveräna vilja. Sedan grodplågan hade kommit och gått läser vi om faraos reaktion i 2 Mos 8:15:
Men när farao såg att han fått lindring, stängde han till sitt hjärta och hörde inte på dem, alldeles som HERREN hade sagt.
Med nästa plåga ändras bibelns ordalydelse. Med de första plågorna ser det ut som att farao stängde sitt eget hjärta, men åter igen, vi får ändå intrycket av att faraos vilja bara var en reaktion på Guds verkan att stänga hans hjärta. Detta överensstämmer med Ords 21:1 som lyder:
Kungens tankar är som vattenbäckar i HERRENS hand, han leder dem vart han vill.
Således var faraos hjärta i Herrens händer till att göra som han önskade. Detta insåg naturligtvis inte farao, för han kände inte Gud. Men faraos gudskännedom hade inget med detta att göra. Beträffande de senare plågorna står det rakt ut att Gud stängde faraos hjärta. Efter sjätte plågan (bölderna) läser vi i 2 Mos 9:12:
Men HERREN gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som HERREN hade sagt till Mose.
Efter sjunde plågan (hagel) försökte farao vända om. 2 Mos 9:27-28 säger:
Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är HERREN som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. Be till HERREN, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre.”
Så Mose bad att haglet och dundret skulle upphöra. När så skedde blev faraos hjärta lika hårt igen. Nu är det väldigt intressant att läsa vad där står. 2 Mos 9:34 35 och 10:1 säger:
Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare. Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som HERREN hade sagt genom Mose.
HERREN sade till Mose: ”Gå till farao, ty jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem,
Detta visar att när Ordet säger oss att faraos hjärta stängdes eller att farao stängde sitt hjärta så motsäger det inte det faktum att Gud gjorde det. Faktiskt tog Gud på sig ansvaret för att ha stängt faraos hjärta – och faraos gensvar blev att han förhärdade sitt eget hjärta. Farao visste inte vad som var i görningen. Han trodde att han själv stängde sitt hjärta genom att utöva sin ”fria vilja”. Men Mose och Aron kände Guds plan, så de visste vem som verkade detta med farao bakom kulisserna. Alltså gjorde farao detta på sin egen nivå, men Gud gjorde det på en högre nivå. Var och en blir därför ansvarig på sitt sätt och på sin egen nivå.
Detta fastställer en viktig princip för gudomlig rättsskipning. Guds syfte med att förhärda faraos hjärta hittar vi i 2 Mos 7:5:
Och egyptierna skall få erfara att jag är HERREN, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.”
Förebildar inte detta en större dom som väntar vid den stora vita tronen? Guds syfte med rättsskipning är inte att förstöra, utan att man ska veta att han är den sanne Guden. Endast en kvarleva ska nå fram till den första uppståndelsen och regera med Kristus under den tusenåriga sabbatsdagen (Upp 20:4-6). Återstoden av de troende ska få ta emot sin lön vid slutet av de tusen åren när de står inför Gud tillsammans med dem som inte tror (Luk 12:46; Joh 5:28, 29; Apg 24:15). Men resten av skapelsen – merparten av mänskligheten – ska dömas för att korrigeras och hållas ansvariga för sina handlingar på jorden. Syftet med ”eldsjön” är inte att tortera dem, utan att föra dem till den gudomliga lagens rättsskipning – den brinnande lagen i 5 Mos 33:2.
I denna plan dömer inte Gud mänskligheten bortom hennes ansvarsnivå. Dessutom uppfyller Gud sin egen skyldighet såsom den allsmäktige. Detta var planen från begynnelsen. Alltings upprättelse blev endast uppskjutet genom den faktor vi kallar tid.
Farao och alla andra egyptier som dömdes på Mose tid dömdes inte för att de skulle förgås. De dömdes för att de skulle lära känna Gud. Detta var Guds goda syfte, och det är nyckeln till att förstå hur Gud kunde stänga faraos hjärta utan att göra honom orätt. I stället för att försöka bortförklara de tydliga bibelutsagor där Gud tog på sig ansvaret för att förhärda faraos hjärta, så låt oss samtycka med Gud i vetskap om att detta skedde med ett gott syfte.
Eftersom de flesta människor inte känner till detta goda syfte verkar Guds handlingar vara onda. Detta förhållande får dem att tvivla på hur Gud kunde göra något sådant. Därför blir den alternativa lösningen till dilemmat att man reducerar Guds allmakt och lägger den under människans auktoritet (vilja). Även om detta verkar lösa problemet med Guds rättvisa, sker det på bekostnad av hans allmakt.
Det är därför av största vikt att vi förstår att Guds yttersta plan är att frälsa hela mänskligheten, inklusive farao. Utan en sådan förståelse är det nästan omöjligt att föreställa sig Gud som en kärlekens och rättvisans Gud. Vi kommer då att lämnas åt den kalvinska föreställningen som gör Gud allsmäktig på bekostnad av hans rättvisa. Kalvin lärde att Gud endast utväljer en liten kvarleva till frälsning, och resten till att torteras för evigt i helvetets eld. Det är inte många som har mage till att acceptera ett sådant rättvisebegrepp. Den enkla lösningen är att se att Guds allmakt gör honom kapabel till att frälsa hela skapelsen och därigenom förbli helt igenom både rättvis och allsmäktig.
Guds vilja + tid = planen
Förhållandet mellan Guds vilja och Guds plan är följande: Guds vilja kommer alltid att uppfyllas – men inte förrän vissa saker skett. Guds vilja har att göra med människors gärningar i historien, det vill säga historiska fakta. Å andra sidan har Guds plan med tiden att göra. Tiden är det begrepp som fördröjer saker och ting. Om inte tiden fanns skulle alla historiska skeenden äga rum i samma ögonblick. Gud själv står utanför tiden och betraktar allt som om det redan har skett. Det är därför som han kungör framtida händelser i förfluten tid.[2] Men vi själva är bundna och begränsade av tid och rum. Därför måste vi kunna hantera både den gudomliga planen och hans vilja.
Guds vilja såsom den gavs till farao blev förvisso fullbordad som en historisk händelse. Farao lät Israel utvandra. Men Gud såg till att farao inte skulle tillåta detta förrän den rätta tiden var inne. Så när farao först beslutade att låta Israel utvandra, förhärdade Gud hans hjärta så att han inte släppte Israel förrän senare.
När farao släppte Israel fullgjorde han Guds vilja, men det gjorde han i enlighet med den gudomliga planen sedan de tio plågorna hade fullbordats. Likaså är det Guds vilja att alla människor ska bli frälsta såsom 1 Tim 2:4 säger:
som vill [grek theleo, ”önskar”] att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
Men det är i enlighet med Guds plan att de flesta ska bli frälsta genom dom och tuktan. Egypten representerar världen som inte tror, och Israel representerar dem som tror. Berättelsen är en historisk förebild som målar Guds sinnelag när han leder hela sin skapelse till att underordna sig Kristus (1 Kor 15:27). Till slut ska varje knä böjas till Guds ära, för detta har Gud svurit i Jes 45:23-25:
Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.
Ja, Gud har svurit på sin allmakt att han ska föra alla människor till en bekännelse av honom som rättfärdig. Trots att de var arga på honom för att han verkade tillåta all ondska i världen, ska de komma till insikt om att den gudomliga planen var mycket god. De ska komma att skåda honom som en kärlekens och visdomens Gud och som en maktens och rättvisans Gud. Alla ska böja sig. Varje tunga ska svära honom trohet.
Men Hebr 2:8 säger, ännu ser vi inte allt vara lagt under honom. Det är för att Guds plan innefattar att de flesta människors hjärtan ska förbli hårda medan han frälser sina söner. Det är först i tidens slut som denna plan helt ska förverkligas och alla ska förstå Guds sinnelag.
Kan vi i våra hjärtan omfamna en sådan plan? Till och med Paulus hade svårigheter att förstå den, för han vittnar i Rom 11:32-36:
Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla. O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.
Hur man undviker att bli fatalist
En fatalist är en som ser Gud som allsmäktig utan att förstå att Gud gav människan auktoritet. Med en sådan obalanserad syn kan fatalisten alltid skylla på Gud för allt som sker och undvika att ta ansvar för sina handlingar. Han kan alltid rättfärdiga varje synd han gör genom att säga: ”Nåja, Gud är bakom allt, så jag hade inget annat val än att göra detta”.
Fatalister förstår inte att det kommer en dom, där varje människa ska dömas efter sina gärningar (Rom 2:6; Upp 20:12,13). Fatalister gör Gud helt suverän och fullt ansvarig för allt som sker på jorden – utan att inse att Gud också håller människan ansvarig på hennes ansvarsnivå.
För att undvika bli fatalist måste man förstå skillnaden mellan Guds vilja (thelema) och plan (boulema). Detta illustreras bäst genom faraos levande exempel. Han kunde motstå Guds vilja, men inte Guds plan. Vi har ett annat exempel i Israel, som blev ansvariga för att de vägrade tåga in i löfteslandet, fastän Gud hade undanhållit dem ett hjärta som kände honom, ögon att se med och öron att höra med (5 Mos 29:4). I det fallet begränsades domen till 40 år – så långt deras auktoritet sträckte sig.
När vi ser denna skillnad behåller vi balansen så att vi inte rättfärdigar synd och skyller på att det var Guds vilja. Synd är aldrig Guds vilja (thelema) även om det alltid är en del i hans plan (boulema).
Guds plan ligger helt och hållet i hans händer, utanför människans vilja. Vi rör oss inte på den nivån. Våra dagliga liv bör bestå av strävan att lära känna Gud och göra hans vilja. Det betyder att vi ska vara lydiga Guds lag och Andens ledning. När vi gör fel bör vi bekänna detta och vända om.
Om vi lever laglöst och vägrar ansvara för våra gärningar bevisar vi bara inför alla att vi inte är en del av Guds ”kornskörd”[3]. Om vi vägrar lyda och underordna oss Guds vilja bevisar vi att vi inte kommer att få odödliga kroppar i första uppståndelsen, utan måste vänta tills en senare uppståndelse.
Det hela reduceras till den gamla gåtan: ”Vilket kom först? Hönan eller ägget?” Är människan laglös för att Gud förblindade hennes ögon? Eller förblindade Gud hennes ögon för att hon var laglös? Människor må debattera frågan, men när allt kommer omkring spelar det ingen roll. Om du har ett täckelse för dina andliga ögon och vägrar underordna dig Kristus och hans lag är det uppenbart att du inte tillhör kvarlevan som ska få del i den första uppståndelsen.
Är detta den lön du önskar dig? Då blir det så. Det vore fjärran från mig att försöka ändra ditt hjärta. Jag är inte den helige Ande och kan inte utföra hans arbete. Men om det ligger på ditt hjärta att bli en övervinnare i kvarlevan, korn-gruppen, så kommer han att lägga lydnad i ditt hjärta. Trädet känner man av dess frukt (Matt 7:20).
Så dina handlingar uttrycker vad som finns i ditt hjärta. Om Gud har gett dig ögon att se med och öron att höra med, kommer det att uppenbaras i dina handlingar, för att ”lyssna” och ”lyda” kommer från samma hebreiska ord, shema. Om Gud verkligen har gett dig öron att höra med kommer det att återspeglas i din lydnad inför hans röst. Om Gud har kallat dig att bli en övervinnare, så handla som en sådan! Övervinnare är den vars handlingar återspeglar hans bekännelses ord. (Jak 2:18).
Fatalism är en obalanserad syn på Guds allmakt. Det viktigaste symptomet på fatalism är att man använder Guds suveränitet som ursäkt för synd eller för att inte göra något alls. Sök inte ursäkter för dåligt uppförande! Ditt ansvar vid den stora vita tronen kommer inte att minska av att du skyller på Guds allmakt för de synder du gjort.
I 2 Sam 24:1 finner vi ett bra exempel på detta:
Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.”
I 1 Krön 21:1, som återger samma händelse, står det så här:
Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.
Jaha, vem var det då som gjorde det? Gud eller Satan? Båda. Detta är ingen motsägelse. Josefs bröder sålde honom som slav till Egypten, men Josef tillskrev Gud hela skeendet. Detta är ingen motsägelse. Bådadera är sant på olika nivåer. Så är det också med det ovan sagda. Gud gjorde det, men han använde Satan som verkställare av hans lag. Israel hade syndat, och så utförde Gud domen över Israel genom Satan, för det är hans uppgift.
Att räkna folket tog nio månader och tjugo dagar i anspråk (2 Sam 24:8). Sedan drabbade Guds dom Israel, och först då verkade David upptäcka att han hade syndat genom att han inte hade samlat in den halvsikel som lagen föreskrev som lösen vid folkräkning. 2 Mos 30:12:
När du räknar antalet av Israels barn som skall mönstras, skall var och en vid mönstringen ge åt HERREN en lösepenning för sitt liv, för att ingen straffdom skall drabba dem vid mönstringen.
Gud hade för avsikt att döma Israel, så därför ingav han David att räkna Israel. Det var ingen synd i sig självt. Men Gud visste att David var okunnig (eller hade glömt) vad Mose lag föreskrev om folkräkning. När det skedde utan lösen blev folket oskyddade och mottagliga för ”farsoten”.
Alltså dog 70.000 män i ”farsoten” (2 Sam 24:15).
Föreställ dig själv i Davids skor! Du upptäcker att du har brutit mot lagen, men du vet att Gud har för avsikt att döma Israel. Du vet att det var Gud som fick dig att räkna Israel. Ska du då säga: ”Gud fick mig att göra det”? Eller ska du säga: ”Djävulen fick mig att göra det”? Eller ska du göra bättring?
Kommer du att använda Guds allmakt som en ursäkt för att synda? Kommer du inte att se någon anledning att vända om? Titta på vad som hände i 2 Sam 24:10:
Men Davids samvete slog honom sedan han hade räknat folket, och han sade till HERREN: ”Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men HERRE, förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt.”
David tog på sig ansvaret för sin handling och använde inte Guds allmakt som ursäkt för sin synd. Bibeln talar i tydliga ordalag om för oss att Gud låg bakom händelserna, och även anledningen. Gud avsåg att döma Israel för deras kollektiva synd. Som jag har visat i min bok Secrets of Time hade folket varken hållit sabbatsåren eller jubelåren sedan de tågat in i Kanaan, så nu var de skyldiga Gud sjuttio år. Därför dömde Gud dem och 70.000 män dog – ettusen för varje sabbatsår de var skyldiga.
Men detta hindrade inte David från att vända om. David var ingen fatalist. Han tog ansvar för sin nivå av auktoritet.
Likaså har Gud redan tagit sitt ansvar på sin nivå genom att tillförsäkra frälsning åt alla människor vid det eskatologiska jubelåret, men det betyder inte att det skulle saknas anledning för människor att vända om. Gud kallar alla till omvändelse (2 Petr 3:9).
Erkänn Guds suveränitet, men tag också ansvar för dina handlingar i enlighet med vad du fått dig anförtrott! Erkänn att din auktoritet är begränsad och att du inte kan göra så mycket för att ändra ditt hjärta, men be att Gud ska leda dig in i de omständigheter som är nödvändiga för att visa dig sanningen, kasta ut varje avgud i ditt hjärta och lära dig lydnadens konst! Var sedan ivrig att gensvara på allt som Herren för i din väg! Detta är livets stig.
[1] Översättarens kommentar: I Rom 1:21-26 framkommer att Gud låter den som valt att inte älska sanning komma allt djupare under mörkrets välde. Hans hjärtas förhärdelse blir på så sätt ett straff för hans inslagna väg.
[2] Översättarens kommentar: Jämför t ex Jes 53, där den kommande frälsarens lidande skildras i förfluten tid.
[3] Översättarens kommentar: Kornet var det sädesslag som mognade tidigast och var mest härdigt mot kyla och torka. Kornskörden firades också som den första av Israels tre skördehögtider. Därför kan kornskörden symbolisera dem som får del i första uppståndelsen, övervinnarna. De övriga skördehögtiderna avsåg vetet (andra uppståndelsens troende) och sist vinet (de ogudaktigas uppståndelse).